Hur vuxenlivet går?

Satte nyss på fel platta på spisen så har kokat ingenting i 45 minuter. Förutom min stolthet, den kan ha kokats lite.

En väldigt pratglad säljare knackar på dörren och har såklart den bästa dealen på elbolag och frågar mig varför jag har valt det elbolag jag har valt. Gubben, efter att ha flyttat hemifrån 3-4 år sedan har jag inte valt ett elbolag förrän jag ÄNTLIGEN tagit tag i det nu när jag flyttat. Och då valde jag den som var billigast på listan/lät miljövänlig. Fråga inte mig varför jag har valt den, VAR GLAD ATT JAG HAR VALT och hur bra deal han än har, vänta 3-4 år innan jag ens kommer börja fundera på att byta. Vet någon varför man har valt sitt elbolag mer än att det lät bra? 

Googlade man deras namn sedan visar det sig att de såklart hade "dolda utgifter" och bindningstid som de överraskade med efter. Vuxenlivet suger. Vad hände med att kunna lita på folk?

På tal om att lita på folk. POSTNORD SUGER. Där kan vi ju snacka om att inte kunna lita på folk. Beställde sand och mat till Diezel som blev lite tungt så de delade upp det i 2 olika paket, skickades på 2 olika dagar. BÅDA dessa paket har försvunnit, men trots det lovar de mig varje gång jag ska ha fått en leverans och paketen inte dykt upp att den här gången... DEN HÄR GÅNGEN dyker det upp. Har jag fått något av paketen? NEJ. Har haft 3 dagar då jag suttit hemma och väntat i 4 timmar men inget paket har kommit. Inte heller något sms eller att de hör av sig och säger att de inte kan leverera utan de bara inte dyker upp. Och de vet inte hur de ska förklara sig utan säger "normalt sett fungerar det". Borde bli deras slogan "Postnord, normalt sett levererar vi".

Det har ju verkligen gått ut för när jag tar en tur till Ullared och shoppar... och det jag är mest exalterad över av det jag har köpt, är en "hållare" till Torky-papper. Jag hade köpt annat intressant, men Torky-hållaren är guld värd. Sjukt.

Som sagt, ibland är det jobbigt att vara vuxen och hanteras med idioter. Saknar den gamla goda tiden när föräldrarna steg in och löste problemet. Tänk att jag ska vara en sådan person nu. He. He. He. Detta kommer gå bra...

Fullt upp. 9 flyttlådor, en lång hylla, 2 dörrar till ett vitrinskåp och några hyllplan senare tar min pappa och jag en liten shoppingrunda på Ikea där vi trycker in ett badrumsskåp, ett stort matbord och lite lådinsatser i bilen också. Inga problem liksom. #Skodaäger

Lite stolt är jag också att jag ALLDELES SJÄLV skruvade ihop badrumsskåpet och matbordet. Alltså JAG skruvade ihop IKEA-möbler. IKEA-MÖBLER. Borde få medalj. Eller nobelpris. Något liknande i värde i alla fall. 

Sedan hade jag ju hjälp att skruva upp hyllor och såga, dra åt skruvarna ett extra varv och sådant ni vet. För hur mycket jag än tar i, kan min pappa alltid skruva några extravarv. Orättvis värld. 

Fick även hjälp att packa upp lite lådor och sådant så nu börjar det kännas verkligt. Jag bor där snart liksom. Spännande värre!

Min hjärna just nu är som webbläsaren på min dator. Jag har 40 flikar öppna. 16 av dem är frysta och jag har ingen aning var musiken kommer ifrån. Ni vet.

Som ni kanske har anat, håller jag på att packa för att flytta. Jag ska vidare till större och bättre. Jag ska hyra en 2:a där jag kan stänga dörren till mitt sovrum, jag ska ha ett badkar, jag ska får en diskmaskin (!), bara en halv trappa upp och Diezel ska få möjligheten att gå ut. Kan det bli bättre?

Detta är anledningen till alla flikar i mitt huvud. För inget kommer lätt. Jag ska säga upp avtal och starta nya. Det här med att starta nya kan ju en 3-åring göra. Men att säga upp avtal är som att gå i en labyrint och hoppas att man alltid väljer rätt. 

Sedan behövde jag ringa min nya hyresvärd för att ni vet, jag föredrar att få ett badkar istället för duschdraperiet som har ställts in i efterhand. Jag föredrar även att få nytapetserat eftersom att det inte är gjort på 19 år. Men sådant är ju alldeles för dyrt och något de absolut inte gör, lilla du. Så nu startar jag krig, nu tar jag med mig min pappa för att sätta honom på plats. Yo. 

Sedan är det ju fotografering av gamla lägenheten och styling och packa och få ihop folk att hjälpa mig flytta (borde inte vara så svårt eftersom att vi har flyttat minst 100 gånger sammanlagt i familjen, men det är även det antalet som gör att folk plötsligt blir sjuka eller ska iväg på semester). 

Men vi ska till bättre vyer Diezel och jag, så det kanske tar lite tid, men tillslut hittar man alltid den förbannade musiken. Om man så ska behöva trycka besatt på on/off knappen några få gånger.  

Mina föräldrar har ju en sommarstuga. En ganska stor tomt, mycket växter och som alla husägare vet, mycket ogräs. Tyvärr kommer det med köpet liksom. 

Jag har ju hängt en del i sommarstugan över sommaren. Gratis mat och umgänge med någon förutom min katt liksom. Saken är ju den att när man kommer upp dit är det fysiskt arbete som gäller. Rensa ogräs, gräva en hög jord till en annan hög jord, klippa gräset och ni vet. Min pappa har även hängt upp sig på ett par stenplattor vid grillen som har börjat få mossa på sig. Så han satte mig där med en stålborste. 

Saken är den att en platta tar ungefär 1 timma för mig, sedan kommer min pappa och drar 3 drag och är klar med 2 plattor. Så jag gick därifrån.

Samma sak med en halv vägg jag har hemma som jag har helt ensam tagit bort tapeten från. Det tog mig en hel dag och det är en väldigt liten vägg. Men jag fick inte bort själva limmet. Men då gav jag upp och sedan har det fått stå. Man ser ju det liksom inte. Det är själva saken också att något som tar mig timmar kan ta någon annan två minuter. Inte okej. 

Nu tycker ju i alla fall min pappa det är jättekul att driva om det. Ni vet, pappahumor. Vad gör man inte för sina föräldrar? 

Jag har ju inte bloggat på ett tag. Jag har tänkt på det, men sedan har jag stoppat mig själv för antingen skulle detta bli en deprimerande "mitt liv med min katt blogg" eller ekonominyheterna.

Men nu har jag tentat av ekonomi så då slipper ni det. Kattbloggen kan dock fortfarande uppstå. Jag har massa bilder på lager, en varje dag. Det enda som fattas är 6 katter till så är jag klar för livet. 

Kanske ska starta en blogg från Diezels perspektiv? Ni vet som att han skriver? Mjau, mjau, mjau mjau mjau? Vi testar?

Jag vaknade tidigt, passade på att tvätta Plinga lite, hon stank ju. Hon försökte knuffa bort mig men någon måste ju ta ansvar för hennes hygien. 

Tillslut fick jag upp henne, men istället för lek som jag hade hoppats satte hon sig vid datorn direkt och satt där i flera timmar. Jag försökte ju få hennes uppmärksamhet, eller åtminstone försöka förstå vad hon gjorde på den lysande leksaken. Varm var den i alla fall, så jag la mig på den, vilket fångade hennes uppmärksamhet i alla fall. 

När det var klart att hon inte skulle röra sig på några timmar, bestämde jag mig för att leka med papplådorna hon har börjat ställa fram lite här och var. Det är ju roligare när hon är med och leker, då får man ju gå i lådorna och röra om, men jag kan ju åtminstone dra ut lite kläder genom hålet om jag kämpar tillräckligt länge. Det ör lite svårare när det är hårda grejer i kartongen, men jag kan ju ha missat något. 

Plinga har börjat lämna allt mer kartonger framme. Det hjälper mig komma upp till ställen jag aldrig har varit förut. Det är kul. Men samtidigt plockar hon ju bort grejer så vad ska jag leka med? 

Nej nu är hon säkert klar. Kanske ska testa den där varma leksaken igen? Annars får man alltid pussar om jag ser riktigt söt ut. Vi testar det.

Det finns nog mycket jag inte förstår i världen. Men om man ska fokusera sig in på ett väldigt smalt ämne som jag nog aldrig kommer förstå... veterinärräkningar.

Det var dags för knipp knipps av Diezels käraste kroppsdel. Jag hade tittat upp priset och jämfört hos olika veterinärer och bestämde mig för en kastrering för 750 kr. Jag tyckte det var relativt billigt då det på blå stjärnan kostade 300 kr dyrare. 

Står och ska betala, då de säger till mig "690 kr tack". Åh tänkte jag, första gången jag blir glad över en veterinärkostnad. Men sedan rättar hon sig och ber mig vänta. Hon springer bort till någon, det har en lång diskussion, sedan kommer hon tillbaka och ber om ursäkt. Det kostar 751 kr.

Jag vet inte varför, men den kronan stör mig enormt. Först faktumet att jag kunde ha fått det för 690, sedan faktumet att det kostar 1 kr mer än vad de säger. DET STÖR MIG ENORMT. Jag är inte snål, men VART KOMMER DEN KRONAN FRÅN?

Men det gick bra för lilla gulleplutten, trots att jag var lite orolig för honom passade jag på i de timmarna han opererades för att njuta. Ni vet. Gå på toa själv. Utan någon som försöker hoppa upp i knät. Tog en tupplur utan tjocka strumpor. Mina händer och fötter hade en spa-tupplur utan att bli bitna på. Jag lagade mat utan att någon tiggde och försökt klättra upp för benet med hjälp av min hud. JAG ÅT. All mat på tallriken hamnade i min mage. 

Det var några ljuva timmar. Sedan var det tillbaks till verkligheten, springa efter Diezel för att han inte skulle slicka på såret och när han hade krage, sopa upp sand han hade grävt upp med kragen. Det var kul att vakna i sängen och tro att man låg på en strand. Omtänksamt. 

Sommaren är över. Tyvärr folk. Att äta vad man vill på stranden är ett minne blott. Nu börjar vardagslivet igen. 

Som en lite sommaren-är-slut-present till er har jag den nya bantningsmetoden. Ni är ju perfekta som ni är, men ifall ni känner för det liksom.

Skaffa en katt. Helst en kattunge. Helst en Diezel. 

Sitter och ska äta. När jag har haft katt innan har jag gett dem något att äta samtidigt så de inte ska tigga för mycket när jag äter. Så finns det en slags godis som är en lång pinne, brukar ta några minuter att äta upp. Diezel äter upp den på 30 sek sedan ska han på min mat.

Nu har han kommit på en ny metod. Han smyger upp bredvid mig och när jag minst anar det slår han till med tassen på skeden. Om han har tur skvätter det mat som han kan fånga, annars är det lite hämnd mot mig. Äter inte jag, äter inte du liksom.

Eller så tänker han bokstavligen, "nej det där ska du inte äta, det räcker nu".

Oavsett en väldigt bra bantningsmetod. Får även in träningen när jag försöker få tag på maten som har skvätt, innan honom. Vi är ett bra team.

Mina föräldrar har en dröm om att köpa en liten gård som de när de går i pension kan bo i året om. Ni vet lite lador där mamma kan väva på sin vävstol, pappa kan snickra och tusen katter. De erbjöd även mig och Diezel en liten lada ifall liksom.

Så vi åkte på en visning idag. Den låg i "mitt-ute-i-ingenstans-staden", nära min bror som flyttat till "mitt-ute-nära-ingenstans-staden". Ni vet landsbygd. 

Ifall ni inte vet vart detta "landsbygd" är eller ligger har jag några sätt ni kan känna igen det på.

1. Ni kör på en relativt stor väg. Det är bara du på vägen. Ungefär en gång per år ser du en annan vilsen själ på samma väg. Denna bil kör längs kurvorna av vägen men helt plötsligt saktar han in. Ni är omringande av skog och den enda vägen som finns är den ni kör på. Det finns ingen logisk anledning till att denna bil ska ha stannat. Men nu kör han av vägen och mitt ut i skogen, du ser en vilsen brevlåda stå längs vägen. Detta är tydligen ett hem. Hade du blinkat hade du missat det. Bara i landsbygden. 
2. Du ser djur. Inte insekter eller husdjur utan kor och hästar. Dessa djur har heller ingen respekt för andra. Har ni sådan tur som jag kan ni behöva operation efter att ha petat sönder sina ögon för att råkat se en ko bokstavligen ha sex med en annan. Det är ingen vacker syn. I innerstaden har de åtminstone artighet nog att skaffa ett rum. Säger bara.
3. När ni har åkt på samma väg 1 timma men det känns som ni inte har kommit någonstans... då är antingen er bil sönder eller så är ni i landsbygden. Troligast att bilen är sänder då ingen bil frivilligt tar sig ut till landsbygden. 

Nej så farligt var det ändå inte. Det konstiga är nog att trots allt det där, lockar landsbygden mig lite ändå. Ni vet det där med att man kan faktiskt kan andas luft och inte avgaser. Att man kan höra fåglar kvittra och inte den onyktra 30-åringen i lägenheten bredvid. 

PlingaK goes bonde. Ja förutom att visningen av huset inte gick så bra. Men någon dag kanske. När de flyttar Primark till "mitt-ute-i-ingenstans" flyttar jag direkt. 

Jag var påväg till jobbet. En man står vid en parkeringsautomat. Han ropar på mig då jag är den enda i närheten (otur för honom). Jag går fram och han frågar "vet du hur de här fungerar". Lite tveksamt svarar jag ja. 

Så förklarar han och visar att det inte går att betala med kort. Jag ser att automaten bara inte accepterar hans kort. Så börjar han som antagligen alla kassörer hört någon gång "men jag har ju pengar på kortet" och bla bla.

Tillslut frågar han om inte jag kan betala så får jag pengar i kontant, sträcker över pengar och jag går med på det. Så jag stoppar in kortet och allt går bra, tills den ska skriva ut en biljett. Då kommer ett felmeddelande upp om att biljettfunktionen inte fungerar. Jaha. Så jag försöker förklara att han måste skicka ett sms som står på skärmen, var på han tar upp en Nokia 3310... och börjar prata om "hur smsar jag". Så frågar han, jaha men har den dragit pengar? Så sa jag att jag inte visste. 

Då säger han bestämt, jaha med då vill jag ha tillbaka mina pengar jag gav till dig. 

Så där står jag, hjälpt en främmande man, försökt förklara sms och han vill ha tillbaka sina 24 kr som KANSKE inte har dragits. Så han tycker att jag ska ligga ute med de pengarna. För att han inte får tillbaka sina 25 kronor som han hade fått betala ändå är ju katastrof. Jag har ju liksom inte bara sparat en p-bot åt honom och varit vänlig, TILLBAKA MED MINA 24 KRONOR liksom.

Tänker ju inte stå där och tjata om 24 kr. Så jag ger tillbaka pengarna och går därifrån. Nu ser jag att 24 kronor har dragits från mitt kort.

Så jag har betalat en idiots parkering. Och förlorat värdefull flextid på jobbet. Detta är varför man inte är hjälpsam folk. Är det såhär det är för Stålmannen? Jämför mig ju inte med honom (även om det är väldigt nära) men får han också sådan här skit? Klagomål istället för tack? Betalar för att få hjälpa folk? Tur att man har jobb vid sidan om att vara superhjälte liksom.

Ni vet när man är nybliven mamma? Jag tror inte folk förstår arbetet bakom. Det här med att man kan säga hejdå till sömnen, att man aldrig får vara själv, att man konstant oroar sig... DET ÄR PÅ RIKTIGT!  

Möt min söta lilla Diezel. Full av energi, inte riktigt förstått när man "spinner" eller det där med balans. Redan från första sekunden vi klev in i hans nya hem, har han varit vid min sida. Är jag i köket är Diezel i köket, är jag i sängen ska Diezel vara i sängen, sitter jag på toa ska Diezel helst försöka hoppa upp till mitt knä. 

Gick på toa på jobbet häromdagen, kom på mig själv med att försöka parera bort en katt med benen som inte var där. Har jag blivit galen? Kanske. 

Trots bus och lek konstant har Diezel ändå varit duktig. Han har inte riktigt kommit på att höga höjder är kul. Han tar helst inga risker utan håller sig på marken. Ja förutom när han var tvungen att kämpa för att komma upp till sängen där jag var. Vad gör man inte för gos?

Hur söt Diezel än är, kan jag nog säga att jag har varit LITE irriterad ibland. Som när han första natten konstant skulle slicka mig i ansiktet. Jättefint men låt mig sova. Eller när han andra natten tyckte mina fötter var det roligaste som fanns vilket resulterade i att jag inte fick sova och mina fötter ser ut som om de har varit i krig. Eller när han natten efter det välter ner en liten kruka i mitt huvud. Eller när han natten efter det bär upp en leksak och leker på min mage. Kul med låt mig sova.

Priset tar han nog när jag sitter och gör nummer 1 (som tur är), reser mig upp och ska stänga ner locket på toaletten när jag i ögonvrån ser något swisha förbi. 

Tänk er Stefan Holm. Står och samlar sig för sitt hopp. Slickar sig runt munnen i fokus och börjar ta sats. Springer med stora snabba steg mot målet och istället för att lätt glida över höjdhopp pinnen... KANONKULA RAKT I TOALETTSTOLEN. Pladask sa det bara och skvätt skvätt mjau, upp igen, gör ett segervarv genom lägenheten (jag springandes efter) innan jag tillslut får tag i honom.

Blev några duschar efter det, vilket inte uppskattades. Men jag uppskattade ju inte att storstäda efter honom. Så gick jämnt ut. Däremot var torkningen i handduken efter en favorit. Då var han rätt gullig igen.

Bildbomb på min pälskling? Ja tack. 

När Diezel kommmer och lägger sig bredvid mig

Hade över mina föräldrar igår då jag behövde kattsäkra min lägenhet lite. Ni vet kan vara bra att stänga till ovanför kylen och hålet ovanför min garderob. Ser det som mycket mer komplicerat att försöka få ut honom därifrån när han alldeles säkert lyckats ta sig dit, än att fixa det nu.

Tur att man har en pappa som fixar.

Tänkte att jag måste ju bjuda på något när de kommer, men min mamma är ju diabetiker och glutenintolerant så kunde ju inte baka vad som helst. Så letade upp en sådan där "inget socker, nyttig kladdkaka".

Jag sa till dem innan de åt att detta är en nyttig kladdkaka. Sänk era förväntningar liksom. Min pappa hörde bara kladdkaka och började att ta en väldigt stor bit. 

Säger bara att där får han för att vara glupsk. Mohaha. 

Alltså den var ju inte äcklig. Men den var ju inte god heller. 

Den var i alla fall gjord på svarta bönor, nötter och agavesirap. Jag borde ju ha förstått på ingredienserna att det antagligen inte skulle smaka kladdkaka. Plus att den där kladdkakan luktar konstigt så det stinker nyttighet i hela lägenheten. Katastrof. 

Nu behöver jag jämna ut detta, så ska ta mig till affären och köpa lite chips eller något annat onyttigt. Kan ju inte vara så nyttig. Måste jämna ut det liksom.

Tips till sig själv: Är det nyttigt, smakar det nyttigt. Således, ät bara onyttigt. 

Så jag har fixat för ankomsten av "den lilla röda faran". Ni vet barnsäkrat lägenheten, skruvat av fötterna på soffan, plockat bort vaser och liknande. Skruvat ihop ett katträd. 2 gånger. Gör om, gör rätt liksom. 

Har till och med hällt upp sand i kattlådan. På tal om sanden... Beställde för någon vecka sedan 2 påsar sand från en hemsida på nätet. Jag har haft den sanden förut och den fungerar bra för mig med astma då den inte dammar mycket. Så fick beställa den då den bara finns på nätet.

Problemet med att beställa detta är ju att paketet väger minst 24 kg bara av 2 påsar. Och leverans till dörr är något postnord brukar ha problem med att förstå. Det är inte "jag orkar inte ringa på så jag lämnar den vid närmsta utlämningsställe" eller ringa och säga att paketet är där, men den är egentligen 3 trappor ner utan hiss. Så jag var lite nervös för att jag skulle få bära upp sanden själv. 

Men så ringer det på dörren och där står det en postnord-kille. Jag kan ju ärligt säga att jag har lite skadeglädje när folk som har burit upp mina grejer (beställer mat ibland) står där och knappt kan andas efter alla trappor. Det är en speciell glädje i min kropp måste jag ju erkänna. 

Men där stod han. Helt opåverkad som om han burit upp en fjäder. Till och med när jag bär upp en fjäder kan jag inte andas när jag kommer upp till lägenheten. Lite besviket tackar jag och han börjar skutta ner för trapporna igen. Så tung kan den ju inte vara då. 

Ställer mig bredbent, andas djupt och börjar lyfta upp paketet. Stryk det förresten, FÖRSÖKER lyfta upp paketet. Den lyfter inte ens 1 mm från marken. 

Så jag börjar släpa den. Men paketet fastnar och jag står där. Redan svettig, irriterad och andas häftigt. 

HUR KUNDE HAN ANDAS?! Har jag precis träffat stålmannen utan att veta om det? Eller är jag bara så svag?

Således, jag har träffat Stålmannen. Kan man beställa honom varje gång? Fast då får jag ju inte min naturliga dos av skadeglädje längre. Tufft val. 

Hur kul Sugus Dammis Junior än är, vet jag inte riktigt om han tillfredställer alla mina behov. Ni vet, han är ju inte den vackraste att se på eller särskilt mysig av sig. Han städar. Vilket antagligen är första gången en man i mitt liv gör det, men jag behöver något mer. 

Så jag har köpt en kattunge. BAM liksom. Den bomben släppt. Har köpt den lilla röda faran som säljarna har döpt honom till. Lite illavarslande men han var så söt så jag kunde inte låta bli. 

Så nästa vecka på torsdag blir jag med barn på 12 veckor. Vet inte riktigt än vad han ska heta (namnförslag godtages) men kan lugna er med att han inte ska heta Sugus Dammis Junior. Funderar dock på Stökis Dammis Junior. Vad tycker ni?

Vem kan säga nej till denna putti nutti söti gulli (lägg till namn här + i) kattungi? Känner att jag pratar något hemligt språk just nu, bara kattägare förstår. För er som inte är kattägare, det betyder "katt".

Namnförslag tack? För samhällets skull, låt inte mig komma på ett själv. 

Jag är ju riktigt sugen på att skaffa katt igen. Nu har jag gjort det. Eller ungefär liksom. 

Den går runt och gnäller och tjuter. Den följer mig vart jag än går. Mina mattor ligger på helt andra ställen än där jag lämnade dem och störst av allt, den söker min uppmärksamhet hela tiden. 

Bara att den städar upp mer än den stökat ner, vilket är ovanligt.

Den är dock inte lika mysig som de katter jag är vana vid. Lite mer päls hade ju inte skadat liksom. 

Den är ju inte heller så intelligent. Den fastnar lätt och alltid på ett konstigt ställe. Man ser att den har försökt liksom, men det blir inte alltid som den tänkt sig.

Jag kallar honom Sugus Dammis Junior. Då han ändå härstammar från en lite större, mer oteknisk ej självgående Sugus Dammis. Precis som mänskliga barn oftast gör. He. He. 

Bild på Sugus Dammis Junior.

Ni kanske undrar hur det går med "Här är Plingas liv"? Ja jag ska berätta för er.

Jag har stött på 5 olika personer från min praktik jag gjorde i år. Kanske inte jättekonstigt då de jobbar i samma område, men ändå. 5 olika personer inom en vecka. Det måste ju finnas någon slags ekvation man kan göra som berättar att detta inte är fysiskt möjligt.

Vill också lägga in i beräkningen att innan jag förstod att jag är med i Här är Plingas liv, träffade jag på en gammal kollega från ett av mina första jobb. Borde också räknas in i ekvationen. 

Har också insett att en läkare på mitt första jobb inom sjukvården jobbar där jag skriver idag. Fick även i uppdrag stt skriva ett brev (remiss) till en läkare som varit ansvarig för att jag blev anställd under det första jobbet. Lite nostalgi där alltså. Man vet aldrig vad ens liv tar vägen.

Dock är jag faktiskt lite besviken. Jag menar det blir ju bättre, jag har inget emot att träffa de jag stött på det senaste, men visst kan ni bättre? Eller är mitt liv så deprimerande? 

Hit med miljardären. Kan ta en miljonär om det ska vara så svårt. Hit med kändisen, behöver ju inte vara Brad Pitt liksom, kan nöja mig med Channing Tatum. Inte för att det har något med mitt förflutna att göra eller någon jag har träffat... men det är ju trots allt min framtid. Liksom. 

Okej, gruppen har spridits sig. Vet inte om det var så klokt av mig att nämna att det kanske finns en grupp om mig. Det är ju som att ge er geniala idéer. 

Men gruppen har spridit sig, nu inte längre bara "ex" utan även till folk jag träffat någon gång. Liksom generellt. Vem som. 

Fick ett sms från en gammal kollega från Glitter som frågade helt normalt om jag kunde jobba i helgen. Inte alls konstigt. Efter att inte ha jobbat där i flera år. Frågan är då om detta är ett litet misstag eller om hon har gått med i "Plinga-gruppen"? 

Åker hem från jobbet idag, sitter på bussen då jag ser en gammal klasskamrat gåendes utanför. Inte sett henne på flera år, men där är hon. Ren tillfällighet? Troligen inte.

Men det slutar inte här! Utan bara någon minut efter ser jag min brors barndomsvän struttande förbi på gatan. Ren tillfällighet? ABSOLUT INTE. 

Så jag har gått igenom mina alternativ. Som den tvättäkta detektiv jag är, finner jag bara en logisk förklaring. Jag är med i en dålig version av "Här är ditt liv". Någon sitter och ringer upp folk i mitt liv och ber dem hemsöka mig. Spela som om de inte alls vet att jag är där men noga med att jag märker dem. 

Så jag har bara en sak att säga innan jag blir TV-kändis. Kan jag få välja personer ni ringer? Inget illa mot de jag sett, men finns ju mer spännande personer, som någon kändis borde ju finnas? Någon jag gick med på dagis som är miljardär idag? Också singel tack? Litet förslag bara.

Och förresten en till sak, filma mig på min bra sida. Den högra alltså. Om ni vill marknadsföra er i mitt program kan jag ta emot gratis produkter eller pengar. Om jag måste liksom. 

Jag har låst in mig själv i min lägenhet. Tänker inte ens gå ut om det brinner.

Var påväg till jobbet, sitter på bussen, bussen stannar och in kommer... "någon som hade kunnat bli". Ni vet, gick på en dejt men kändes inte rätt, så det rann ut ur sanden. Jag vill ju självklart inte kallprata med denna person, då det finns en anledning till att det aldrig blev, om man säger så. 

Jag försöker göra mig så liten som möjligt och verka som om jag är helt fast i morgontrötthet så jag inte kan se honom. Vilket om man känner mig inte skulle vara så konstigt. Sitter och har ångest hela vägen till jobbet, men klarar mig. Puh, vilken lättnad. 

Är påväg hem, svänger förbi affären med lite pant och ett paket jag behöver skicka tillbaka... vem träffar jag? Ett annan "hade kunnat bli". Vad är chansen? Vill ju såklart inte prata med honom heller. Ända problemet är att han ska panta. Så ställer mig en bit bort, lite gömd och väntar tills han blir klar. Sedan ser jag att han går till posten så jag tänker att jag går och handlar först. Bara att kanske 1 min efter kommer han in i affären. Så jag skyndar mig igenom affären med ångest och går sedan till posten. Klarade mig undan honom med.

Det hade ju varit lättare båda gånger om jag bara snällt hälsat och gått vidare. Men vad gör man inte för att slippa vara trevlig? 

Så jag har låst in mig själv i lägenheten. Är detta ett tecken på att jag har dejtat för mycket? Eller har alla killar jag gått på en dejt med bildat en grupp och bestämt sig för att förfölja mig? Gissar på andra. 

Inte för att det är många liksom. Men jag påverkar ju folk. Säger vi.