Alltså livet. När man har målat en tavla för några månader sedan och äntligen (det har tagit sin lilla tid) har köpt en ram till.

Så fint skulle det bli. Hade bestämt plats där tavlan skulle hänga, var riktigt nöjd med färgen och jag fick den för ett billigt pris. 

Så börjar jag lägga i tavlan, viker och spänner så att det ska bli rakt och fint. Så går skiten i sönder. Alltså glaset. Vad är jag, hulken? Så stark är jag inte. Jag spenderade förra veckan, en hel timma gråtandes över att den dumma saftfkorken inte ville öppnas. Det känns inte som mig att kunna spräcka glas så snabbt och osmidigt. Osmidigt är min grej förresten, men stark, inte så mycket.

På tal om saftkorkar? Vad är fel på dem? Seriöst hade blåsor över handen i en vecka efter. Såg ut som jag fått någon riktigt äcklig sjukdom. När min sjukdom egentligen bara är osmidig och svag. Förutom när det gäller ramar, dem bryter jag som om de vore... ja, något som är lätt att bryta. Som min ork för att anstränga sig.

Det roliga är att så fort den gick sönder fick jag mest ångest över att "var ska jag slänga denna skiten nu då?". Blir ju ett helt projekt som singel utan bil. Hej pappa *hint, hint*.