Jag var bara tio år, men minnet av Theo ligger fortfarande varmt i mitt hjärta. 

Jag minns hur vi kom hem från skolan med våra gamla slitna cyklar. Det ståtliga trevåningshuset som jag alltid kommer kalla hem, gömde skymten av den stora grässlätten vi alla hade förlorat i kubb på. 

Det var första gången Theo var hemma hos mig. Den tiden då man bjöd hem en kille utan att det var en stor grej. Vi skulle bara hänga. Och Theo verkade nervös. För att träffa någons föräldrar var en ära och jag hade gett honom chansen. 

Jag minns doften av grillat kött, när Theo och jag slog upp den gnisslande grinden till mitt hem. Jag visste att min familj firade sommarvärmen på den bakre altanen, och jag var stolt att Theo var med mig. Som att han var ett pris jag skulle visa upp för mina föräldrar. 

Och visst var han ett riktigt pris. För när jag började leda min cykel genom gräset till baksidan, hör jag hur Theo pustar och kånkar på sin cykel i luften. 

Jag tror aldrig min pappa gillat någon som Theo. Det var inte på grund av deras förkärlek för bilar eller att Theo fullkomligt älskade min pappas Skoda. Anledningen till att Theo blev älskad av min familj på de få sekunderna var för orsaken till att denna 10 åriga kille bar sin cykel hela vägen runt det stora huset. En sådan enkel anledning till att han inte ville förstöra gräset. 

Jag vet inte var Theo är idag. Precis som de flesta gör när dem är små, glider man isär. Kanske har Theo växt upp och förstört flertals gräsmattor sedan dess. Men trots det sitter vi fortfarande och skrattar lyckligt av killen som bar sin cykel över gräset för respekt. Vi minns honom som killen i stål som var oövervinnelig. Och trots att Theo är en främling för mig idag, letar jag fortfarande efter mannen som bär sin cykel över gräsmattan. Men om sanningen ska fram, kan ingen kille jag presenterar för min familj, någonsin mäta sig med Stålmannen.