Jag var på världens konstigaste arbetsintervju igår. Alltså, den sämsta intervjuaren någonsin. 

 

Jag kom till restaurangen och tog hjälp av en anställd. Han visade mig till deras lunchrum där han kastade ut sin kollega som bara kommit halvvägs på sin mat. Avbruten mitt i maten... inte ok. I alla fall där satt jag ensam i ett litet rum och väntade på mannen som skulle intervjua mig. Tiden gick. Tick tack. Tick tack. Femton minuter i en obekväm väntan kom intervjuaren tillslut in i rummet. Innan jag hann säga något, frågade han barskt "Vad heter du?!" Jag harklar mig lite obekvämt men ler vänligt och berättar mitt namn. 

 

Han lämnade. Så där stod jag ännu mer obekväm. Vad är det meningen att jag ska göra? Sitta kvar? Följa med? Efter två minuter dyker han upp igen... tittar på mig för en sekund innan han lämnar igen. Jaha...

 

Han dyker upp en minut efter det, möter inte ens min blick utan går ut igen för att skälla på någon anställd. Sedan kommer han tillbaka och äntligen sätter han sig. Okej, dålig start tänker jag, men nu kan det bara bli bättre. 

 

Jag hade fel. Han ställde de konstigaste frågorna någonsin. En fråga var "varför fortsatte du inte jobba på ställena där du fick praktik?" Jag försöker artigt förklara att jag tror inte de var intresserade av en 14-årig tjej som forfarande går in grundskolan. Hans nästa fråga var varför slutade du på ditt sommarjobb? Jag försöker igen, så artigt jag kan, förklara att det är ett sommarjobb, minigolf är inte precis så populärt på vintern. 

 

De konstigaste frågorna och han hade de mest tydliga svaren rakt framför sig i mitt cv... Intervjun tog högst tre minuter och då gjorde jag det mesta av pratandet. Verkligen konstig kille alltså. Ser fram emot att arbeta med han liksom. Håll tummarna för det. Typ.